Björken lutar sig ut över vattnet. Från en kvist dinglar en märklig konstruktion. En sorts påse med ett rörliknande ingångshål. Den är flätad av grässtrån och växtfibrer och påminner om en raggsocka.

En fågel kikar ut, en pungmeshane med svart banditmask över ögonen. Han har publik. I en vassvippa sitter en hona och studerar bygget. Hanen visslar mjukt och rättar till lite fluff på boets tak. Honan flyger närmare. Hon ser ut att gilla det hon ser.

I Vattenriket finns vassruggar, kaveldun och fuktig lövskog – miljöer som pungmesen behöver för att hitta mat, boplatser och byggmaterial. Hercules och Karpalundsdammarna är exempel på platser där pungmesen häckat.

Pungmesen minskar i antal och är sedan 2020 akut hotad enligt den Svenska rödlistan. Trenden är densamma i till exempel Nederländerna, Danmark och Tyskland. Projektet Remiz följer pungmesarnas utveckling i Skåne sedan 1970-talet. 2023 observerades ingen häckning i nordöstra Skåne och bara ett par individer sågs till. Bopredation och minskande kullstorlekar är två faktorer som tros bidra till pungmesens tillbakagång.

Pungmesen är en relativt ny fågel i Sverige. År 1964 hittades ett ofärdigt bo vid Råbelövssjön. Den första häckningen i landet konstaterades år 1971 vid Araslövssjön. Sedan dess har den spridit sig uppåt i landet.

Pungmesen trivs i miljöer med sumpskog, sly och täta vegetationsbälten längs stränderna. Sådana områden är svåra att utnyttja för jord- eller skogsbruk, och därför betraktades de förr som värdelösa.

Idag vet vi att våtmarker och strandskog är mycket viktiga för en mängd arter, inklusive oss människor. De förser oss med en rad värdefulla ekosystemtjänster – till exempel vattenrening, flödesreglering och näringsfångst.

I Biosfärområdet Kristianstads Vattenrike pågår ett långsiktigt arbete med att skydda och restaurera våtmarkerna längs Helge å.