skip to Main Content

Från Torsebro till havet kantas Helge å av Sveriges största område hävdade inlandsstrandängar, cirka 1620 ha. Flera är kalkhaltiga. Det är ett vattenpräglat kulturlandskap där många av det gamla bondelandskapets växter och djur fortfarande finns kvar. Naturvärdena är beroende av hävd i form av slåtter och bete och av årliga översvämningar. Där hävden har minskat eller upphört längs ån har bladvassar, strandsnår och lövsumpskogar vuxit upp. I sumpskogarna finns vanligen god tillgång på död ved.

Varierat och artrikt

De olika vatten- och landmiljöerna längs Helge å ger förutsättningar för en mycket stor artrikedom. I våtmarksområdet och i sjöarna finns gäss och vadarfåglar. På våren och hösten rastar tusentals tranor. I rikkärren finns en speciell landmolluskfauna med flera rödlistade eller ovanliga arter. Många andra djurgrupper, till exempel trollsländor och marklevande skalbaggar, är också beroende av Helge å och dess våtmarker. De stora arealerna slåtterhävdade strandängar, skapar förutsättningar för slåtterberoende arter att leva kvar i landskapet.

Ramsarområde

Hela våtmarksområde längs nedre Helge å är ett Ramsarområde. Ett Ramsarområde har särskilt värdefull natur kopplat till våtmarker och har utsetts av Sverige att ingå ett det internationella nätverket av våtmarker som omfattas av Ramsarkonventionen (Convention on Wetlands).  I Ramsarområden får de ekologiska värdena inte försämras.

Förändringar på strandängarna

I början av 1980-talet var stora delar av strandängarna på väg att växa igen med vide och vass. Allt färre djur betade på ängarna och slåttern hade upphört på många håll. Igenväxningen var så omfattande och långt gången att ett levande kulturlandskap med mycket lång kontinuitet var på väg att gå förlorat. Vintern 1988-89 påbörjades en omfattande restaurering för att återskapa det öppna strandängslandskapet.

Insatserna på strandängarna i början av 1990-talet fick antalet vadare att öka stadigt åren 1990 till 1997.  De senaste åren har antalet vadarfåglar minskat drastiskt i nordvästra Europa och också i Vattenriket. Anledningen är inte helt klar, men beror sannolikt på flera olika saker. Det kan handla om minskad strandängsareal och försämrade villkor i övervintringsområdena. Det kan också bero på att bona i större utsträckning plundras på ägg och ungar av till exempel räv, grävling och kråka.

I området finns gamla utdikade sjöbottnarna och invallningar som  är naturligt rika på järn. Variationerna i vattenstånd gör att järn och aluminium fälls ut och blir till en brunröd sörja som lägger sig på strandängarna och färgar vattnet brunt. Detta påverkar naturvärdena negativt. Biosfärkontoret driver tillsammans med länsstyrelsen ett arbete med att få ökad kunskap om järn och aluminumproblemen och hur vi kan hantera det.

Translate »
Back To Top