skip to Main Content

Från Torsebro till havet kantas Helge å av Sveriges största område med betes- och slåtterhävdade inlandsstrandängar, närmare 1700 ha. Det är ett vattenpräglat kulturlandskap där många av det gamla bondelandskapets växter och djur fortfarande finns kvar. Naturvärdena på strandängarna är beroende av hävd i form av slåtter och bete och av årliga översvämningar. Där hävden har minskat eller upphört längs ån har bladvassar, videsnår och slutligen aldominerade sumpskogar vuxit upp. I sumpskogarna finns vanligen god tillgång på död ved.

Varierat och artrikt

De olika vatten- och landmiljöerna längs Helge å ger förutsättningar för en mycket stor artrikedom. I våtmarksområdet och i sjöarna finns olika våtmarksfåglar som änder, gäss och vadarfåglar. På våren och hösten rastar tusentals tranor. I rikkärren finns ovanliga landsnäckor, där många är rödlistade. Många andra djurgrupper, till exempel trollsländor och marklevande skalbaggar, är också beroende av Helge å och dess våtmarker. De stora arealerna slåtterhävdade strandängar, skapar förutsättningar för slåtterberoende växtarter att leva kvar i landskapet. Där marken är kalkhaltig finns en artrik flora med många orkidéer.

Ramsarområde

Hela våtmarksområde längs nedre Helge å är av internationell betydelse och har av Sverige utsetts att ingå i ett det internationella nätverket av våtmarker som omfattas av den FN-baserade Ramsarkonventionen (Convention on Wetlands). Ett Ramsarområde har särskilt värdefull natur kopplat till våtmarker och Sverige har förbundit sig att bevara och utveckla denna.

Förändringar på strandängarna

Under 1980-talet var stora delar av strandängarna på väg att växa igen med vide och vass. Allt färre djur betade på ängarna och slåttern hade upphört på många håll. Igenväxningen var så omfattande och långt gången att ett levande kulturlandskap med mycket lång kontinuitet var på väg att gå förlorat. Vintern 1988-89 påbörjades de första strandängsrestaureringarna på Håslövs ängar för att återskapa det öppna strandängslandskapet. Restaureringsarbete fortsatte sedan i början av 1990-talet på alltfler strandängsområden.

Insatserna på strandängarna fick antalet vadare att öka stadigt åren 1990 till 1997. De senaste åren har antalet vadarfåglar minskat drastiskt i nordvästra Europa och också i Vattenriket. Anledningen är inte helt klar, men beror sannolikt på flera samverkande faktorer. Det kan exempelvis handla om generellt minskade och mer fragmenterade strandängsarealer, försämrade villkor i övervintringsområdena, överbete orsakat av ökade gåspopulationer och att bestånden av bland av räv, grävling och kråkfåglar ökat (som resulterat i ökad plundring av ägg och ungar.

Sommaren 2007 drabbades området av omfattande sommaröversvämningar som medförde att strandängsvegetationen dog på många ängar och att brunsvart järnhaltig smörja som pumpats ut från intilliggande invallade åkrar. Efter 2007 minskade antalet vadarfåglar ytterligare.

Järnutfällningar och brunt vatten

I slutet av 1800-talet började man valla in låglänta marker längs nedre delarna av Helgeån för att utvinna åkermark. Dessa marker är naturligt rika på järn. När det pumpas ut mycket vatten från invallningarna, vilket normalt sker under vinterhalvåret, bidrar det till brunfärgningen av Helgeåns vatten och till att järnutfällningar sedimenterar på strandängarna. Detta påverkar naturvärdena negativt, speciellt om det sker under sommarhalvåret. Sommaröversvämningen 2007 bidrog till att sätta fokus på frågan. I samverkan mellan Biosfärkontoret och Länsstyrelsen sker sedan några år ett arbete med att ta fram ökad kunskap om järnproblematiken och hur vi kan hantera denna.

Translate »
Back To Top