Träden avtecknar sig mot en rosa himmel, luften är klar och kylig. På fältet står ett hundratal gäss och mornar sig. Då går en stötvåg genom flocken. En skugga sveper in, en rovfågel med breda, fingrade vingar. Den är enorm, stor som en dörr, men gässen reagerar fort. De kacklar och flaxar och lyfter i ett levande moln. Örnen spanar efter eftersläntrare, ett skadat eller sjukt byte – men förgäves. Gässen drar bort, och havsörnen girar snopet tillbaka.

Med ett vingspann på över två meter är havsörnen vår största rovfågel, men som art är den känslig. Under 1900-talet var havsörnen nära att utrotas. Hänsynslös jakt och miljögifter hade reducerat stammen till en spillra, men idag är bilden en annan. Tack vare ett långsiktigt bevarandearbete har havsörnen återhämtat sig, och numera är den förhållandevis vanlig.

Flera par häckar i Vattenriket, och totalt brukar ett fyrtiotal havsörnar hålla till i området. Om vintern söker sig även havsörnar från andra områden hit. De flesta är ungfåglar från östersjöområdet, men vissa kommer ända från Kolahalvön.

Den första vintern är tuff för unga örnar, men i Vattenriket har de goda chanser att hitta mat. Här samlas tiotusentals gäss och andfåglar under vintern. Havsörnen kan slå friska byten, men i första hand tar den skadade fåglar. Den kan även äta fisk och kadaver.

Om vintrarna lägger man ut slakteriavfall till örnarna. Matningen, som sker inom ramen för Naturskyddsföreningens Projekt Havsörn, förser örnarna med föda som är fri från miljögifter. Maten är också ett viktigt tillskott för unga örnar som är ovana jägare.

Havsörnens bo kan väga ett ton. Bara riktigt gamla och kraftiga träd orkar bära upp ett örnbo, men sådana träd är sällsynta i dagens skogsbruk. Det är viktigt att skydda dagens boträd, men vi behöver också bli bättre på att spara grova träd för framtiden.