Nere på strandängen går en stor fågel. Den har något värdigt över sig där den skrider fram som en vitklädd Lucia i morgondimman. Plötsligt slänger den fram huvudet och hugger till. Fågeln har fångat en groda, och nu flyger den hemåt med sitt byte.

Boet är gigantiskt och ligger på ett gårdstak. När storken närmar sig hörs något som påminner om en applåd. Det är livskamraten som klapprar med näbben till hälsning.

Förr satte man ofta upp vagnshjul på taket. Man hoppades att storken skulle bygga bo, och bringa lycka till gården. Med lite tur kunde man få flera par att flytta in, storken häckar gärna tillsammans i kolonier.

Storken är en allätare som fångar allt från daggmask till sorkar. Ungarna äter mycket, och föräldrarna måste dessutom hämta vatten till de små. Därför det viktigt att det finns öppna våtmarker i närheten av boet.

Under 18- och 1900-talet förändrades jordbruksmetoderna i Sverige. Våtmarker dikades ut, och ängar plöjdes till åker. Storken fick svårare att hitta mat, och beståndet minskade i rasande takt. 1954 häckade det sista vilda paret i Sverige.

Storkprojektet startade 1989, med målet att återfå storken som häckfågel i Skåne. Projektet drivs av Naturskyddsföreningen och Skånes Ornitologiska Förening.

Det gäller också att skapa ett storkvänligt landskap. Såväl i Vattenriket som på andra håll pågår projekt för att anlägga och restaurera våtmarker. Sådana områden gynnar storken, och bidrar också till minskad övergödning i våra vattendrag.

Många storkar dör när de krockar med kraftledningar. Därför är det viktigt att planera både hägnens placering och dragningen av nya ledningar.

Det är också viktigt att följa de fåglar som släpps ut. Samtliga ”projektstorkar” bär färgade och numrerade ringar runt benen. Med hjälp av kikare kan ringarna avläsas även på avstånd.