Augusti år 1749. Vetenskapsmannen Carl von Linné är ute på expedition. Han stövlar fram över strandängarna, tränger sig genom vassruggar och brottas med videbuskar. Svetten rinner längs ryggen och peruken klibbar mot hjässan – men en botaniker backar inte för strapatser. Där borta skymtar nämligen en växt som Linné aldrig har sett förut. Blommorna lyser gula, som ett knippe små solar i toppen av en hög, ranglig stjälk. Naturforskaren ler stort och börjar fundera ut ett vetenskapligt namn.

Gullstånds är en sällsynt växt som bara finns på ett fåtal platser i landet. Nittiofem procent av det svenska beståndet finns i Vattenriket. Här finns öppna marker som svämmas över regelbundet men torkar upp under sommaren – precis den sortens miljö som gullstånds behöver.

Vintrarnas is håller vass och vide i schack, och översvämningarna tillför näring och gödslar marken. Gräs och örter växer fort, och konkurrensen om platsen och ljuset är hård.

Gullståndsplantor blir höga och klarar en hel del konkurrens från andra örter och gräs. Däremot riskerar de att trängas ut om marken växer igen med buskar och träd.

Ett visst mått av störning behövs för att hålla marken öppen och för att skapa växtplatser för nya plantor. Samtidigt får störningarna inte bli för stora. Gullstånds tål till exempel inte hårt bete.

Gullstånds är en av Kristianstad kommuns ansvarsarter, och därför övervakar man de områden där arten växer. För Biosfärkontorets räkning har Kjell-Arne Olsson följt upp gullstånds i Kristianstad årligen sedan 1999. Man håller också koll på angrepp från larver av fjärilen karminspinnare. Larverna gnager på växten, och blir de för många kan de orsaka stora skador.

Man har också röjt bort buskar och annan vegetation på platser där gullstånds har minskat eller försvunnit. Det gör man för att skapa utrymmen där nya gullståndsplantor kan etablera sig.