Nya rön kan minska skador från gäss

Antalet gäss har ökat i Europa och lantbrukare drabbas av allt högre kostnader när betande gäss skadar grödor. En avhandling med data från Vattenriket ger ny kunskap för en mer effektiv förvaltning och förebyggande av skador.

Antalet fält och lantbrukare som påverkas av gåsskador har ökat kraftigt under de senaste åren, liksom kostnaderna kopplade till skördeförluster och skadeförebyggande åtgärder. Förlusterna landar på flera miljoner euro varje år enbart inom EU.

Camilla Olsson har nyligen disputerat vid Sveriges lantbruksuniversitet och Högskolan Kristianstad med en avhandling om gäss. Hon märkte grågäss med GPS-sändare på fem platser: Hudiksvall, Örebro, Nyköping, Kristianstad och Svedala. På det sättet kunde hon följa deras rörelser.

– Det är häftigt att hålla i en livs levande gås som man sedan kan följa i flera år, i princip i realtid. Det ger en unik inblick i gässens liv, säger Camilla Olsson.

Hon har studerat grågässens GPS-positioner från åtta europeiska länder, samt inventerat fält och flockar av totalt 237 000 gäss av sex olika arter.

Hennes forskning visar att nästan alla gässen från Skåne stannade här året runt. Bara någon enstaka individ tillbringade vintern i Danmark. Däremot flyttade nästan alla märkta gäss från Hudiksvall, Örebro och Nyköping söderut. De främsta resmålen för gässen som häckar i norr är Danmark, Tyskland och Nederländerna. Därmed flyger de förbi de grågäss som häckar i Skåne.

Förr flyttade alla svenska grågäss ungefär lika långt. De som häckade längst söderut i Sverige flyttade också längst söderut i Europa. På 1970–90-talen flög många gäss till Frankrike och Spanien. Men bara en av grågässen i avhandlingen nådde ända till Spanien.

Födotillgången påverkar flyttmönstret
Grågässens flyttmönster har ändrats över de senaste 25–30 åren vilket troligen beror på flera faktorer. Vintrarna har blivit mildare och i södra Sverige finns ofta öppet vatten året runt. Samtidigt har det blivit allt vanligare med vintergröna grödor, som gässen gärna äter. Tidigare har det varit ont om mat på vintern.

– Det är sannolikt några djärva gäss som har bytt flyttstrategi och testat att stanna här på vintern. Eftersom gässlingarna lär sig av sina föräldrar kan förändringar i flyttstrategi sprida sig väldigt fort i en population, säger Camilla Olsson.

Hon har också studerat vad gässen äter i jordbrukslandskapet, bland annat i Vattenriket. De föredrar vall och betesmark på våren och sommaren, stubbåkrar och skördespill på hösten och vintern – men även höstsådd spannmål.

– Kombinationen av en stor variation av grödor och att flera gåsarter förekommer samtidigt under vintern gör Vattenriket särskilt väl lämpat för att studera hur olika arter av gäss använder jordbrukslandskapet.

Studierna visar att olika arter föredrar olika grödor på vintern. Kanadagäss äter gärna höstsådd spannmål, medan bläsgäss verkar föredra gräsmarker.

Ett annat resultat är att gässen sällan söker föda mer än fyra kilometer från platsen där de övernattat. När nya våtmarker anläggs kan det vara bra att planera för detta och se till att gässen har andra lämpliga platser att hitta mat inom det avståndet istället för att äta värdefulla grödor. Däremot undviker gässen fält som ligger mindre än 200 meter ifrån skogskanter, vägar eller bebyggelse.

– Jag hoppas att mina resultat ska användas inom förvaltningen och i förlängningen bidra till att minska skador på jordbruksmark, säger Camilla Olsson.

Tydlig planering minskar skadorna
Ett av hennes råd till lantbrukare i områden med mycket gäss är att låta skördespill från till exempel rotsaker och spannmål ligga kvar så länge som möjligt på fälten. Då kan gässen beta av det istället för att söka sig till nysådda grödor. Det kan också vara bra att så spannmål och raps på våren, om möjligt, på fält som är särskilt utsatta för gåsbete. Kanske viktigast är dock hur grödor placeras i landskapet.

– Det handlar i hög grad om planering. Genom att placera känsliga grödor mer strategiskt kan man minska risken för skador. Det gäller också vid anläggning av nya våtmarker, skadeförebyggande åtgärder behöver finnas med redan i planeringsskedet för att minimera risken för skador på intilliggande jordbruksmark, säger Camilla Olsson.

Foto: Niklas Liljebäck