Följ med på en resa tillbaka i tiden på Hammarsjön!

Förr fanns det yrkesfiskare i Hammarsjön. För några veckor sedan träffade vi Inga Nilsson, Kristianstads läns sista licensierade insjöyrkesfiskare och den enda kvinnliga. Hennes historia är både imponerande och inspirerande. 

Inga är född 1927 och har varit med och fiskat på Hammarsjön under fyra decennier. Från 1980-talet var det Inga som stod för fiskelicensen. Hon körde båten och Fritz var med och vittjade. Till år 1992 när Inga gick i pension. Då var det färdigfiskat.

Det största fisket var i Hammarsjöns södra del. Hommestagar och gamla tobaksspett höll fångstarmarna på plats. Fisket var på plats från tidig vår till sen höst. Inga berättar det värsta slitet var att ta upp allt efter säsongen.

Fiskare Fritz byggde sina båtar själv. Detta är Hammarsjöbåten som var Fritz största båt. Den var över 7 meter lång och byggd med mycket finurligheter för att passa Hammarsjöfisket perfekt. Båten låg vid Håslöv, vid nuvarande fågeltornet.

Det låter kanske som en idyllisk tillvaro, men Inga berättar att om det var storm och elände fick man gå upp vid 3-4 tiden för att klara ut det. Det var också tungt när man skulle rensa näten som blev igensatta av växtlighet. Då fick man ta något som såg ut som en mattpiskare och slå mot näten. Det tog lång tid och var hårt och krävande.

Gäddor fanns det många och stora! Under ett år kunde man ta 6-12 ton gäddor. Den allra största gäddan vägde hela 16, 6 kg minns Inga.

Ibland fisk Fritz och Inga lite ovanligare fångster. Torsk och plattfisk fick man när vattnet rann baklänges in i Hammarsjön.  Man fick också två sorters nejonöga, både det stora brokiga havsnejonögat och det mindre flodnejdonögat. En gång fick Fritz också upp skärkniv!

Både Inga och Fritz var med när den sista malen hamnade i nätet år 1962. De har alltid kopplat ihop malens försvinnande med pappersindustrierna i Broby och den sämre vattenkvaliteten. Men den märkligaste fisken, säger Inga, var när vi fick en hel surströmmingsburk i nätet.

Med två yrkesfiskare i hemmet åt man fisk en gång om dagen till middag. Inga rensade och flådde och lagade till. Kanske blev det för mycket av det goda till slut. Och särskilt av braxen.
– Jag tycker den smakar fy sjutton, säger Inga. Men två som tyckte om braxen var vår lille katt och Fritz!

Text: Karin Magntorn