Helgeåns vatten har i alla tider regelbundet översvämmat kringliggande marker. Det näringsrika åvattnet avsätter näring och material som tas tillvara genom slåtter och bete. Men redan på 1700-talet började man dränera och valla in de nedre delarna i åsystemet för att att få mer åkermark. Några av dikningsföretagen har lett till stora förändringar i landskapet:

Fram till 1775 mynnade Helge å bara i Åhus. I juli 1774 började bönderna i Yngsjö att gräva ett dike till havet för att hindra det årliga högvattnet i Helge å att översvämma deras marker. Dikningsföretaget fick oanade följder. Vårfloden 1775 hjälpte Helgeån att bana sig en ny väg längs diket ut i havet. Hela sjösystemet i Vattenriket sänktes med 60- 70 cm över en natt med stora konsekvenser. Sjöfarten längs Helge å fick problem och nya landområden steg upp ur vattnet, till exempel Håslövs ängar – det fina strandängsområdet vid Hammarsjöns strand.

Under 1800-talet väcktes planer på att torrlägga Hammarsjön, Araslövssjön och kringliggande vattenområden. Sjöbottnarna behövdes till åkermark eftersom befolkningen ökade kraftigt på 1800-talet och det fanns många munnar att mätta. På den här tiden såg Hammarsjön inte ut som den gör idag. I norr sträckte sig Nosabyviken ända upp till Nosaby. 1858 skrev markägarna kring Nosabysjön ett kontrakt med engelsmannen J.N. Milner som skulle förvandla sjö till land. Nosabysjön snörptes av från Hammarsjön genom en vall och tömdes på vatten. Till sin hjälp att få över vattnet från viken och ut i Hammarsjön användes en ångmaskin som drev en så kallad archimedesskruv. En sådan sex meter lång skruv finns kvar vid Hammarslundsvallen nära Ekenabben. Än idag pumpas vatten från området ut i Hammarsjön vid Pynten.

På Nosabyvikens gamla botten ligger nu Österäng, sjukhuset och dessutom Sveriges lägsta markpunkt, så kallade Lägsta punkten. Hela området är låglänt och lägsta punkten ligger hela -2,32 meter under havsytans nivå.

Byggmaterial till Hammarslundsvallen hämtades från det intilliggande Ekenabben. Kvar blev vattendränkta schakt där alsumpskog så småningom växte upp. Idag är Ekenabbens alsumpskog en frodig oas som lockar många besökare. Här kan du ta dig torrskodd runt i sumpskogen på en rejäl ekspång.

De senaste invallningarna gjordes på 1900-talet. Att återskapa och anlägga våtmarker är idag en etablerad metod för att minska näringsläckaget från land och förbättra vattenkvaliteten i Östersjön. Till exempel vid den gamla invallningen vid Hamilton Hill finns en nyskapad våtmark på marken närmast ån.

De gamla utdikade sjöbottnarna och invallningarna är naturligt rika på järn. Variationerna i vattenstånd gör att järn och aluminium fälls ut och blir till en brunröd sörja som lägger sig på strandängarna och färgar vattnet brunt. Detta påverkar naturvärdena negativt. Biosfärkontoret driver tillsammans med länsstyrelsen ett arbete med att få ökad kunskap om järn och aluminumproblemen och bygger Sveriges första våtmarksanläggning för att hantera järn och aluminium vid Fredriksdalsviken.