Emmy Entita vaknade tidigt på morgonen av att någon sjöng så vackert. Det var en drillande, porlande melodi som fick Emmy att tänka på glittrande morgonsol, sommargrönska och doften av syrénblommor. Sången liksom rann och skuttade fram genom luften, och Emmy fick nästan gåshud på vingarna. Hon måste flyga ut för att se vem som sjöng så fint.
När Emmy Entita kom ut till naturumsjön såg hon en stor, grå fågel som stod alldeles stilla ute i vattnet. Den hade långa ben och svarta ränder på huvudet. Näbben var rak och stor och såg vass ut.
– Ursäkta, sade Emmy. Får jag fråga en sak?
– Hysch! sade den stora fågeln. Jag försöker fånga fisk här! Skräm inte löjorna!
– Förlåt, viskade Emmy. Jag ville bara veta om det var du som sjöng så fint för en stund sedan. Det lät alldeles underbart.
– Hrm, för all del, sade fågeln. Vi hägrar är mycket duktiga sångare. Vi har en särskild häger-sång, skulle du vilja höra den?
– Gärna, sade Emmy.
Hägern ruskade på sig, fluffade till fjädrarna och stämde upp ett brustet, kväkande skall. Det lät som om en jättekråka hade satt en arg hund i halsen.
– Oj, sade Emmy Entita. Nu har du nog skrämt fiskarna ordentligt.
– Hrmpf! sade hägern förnärmat. Jag är kanske ingen Turdus, men du behöver inte vara oförskämd för det!
– Åh förlåt, sade Emmy, jag menade inte… Förresten, vem är Turdus?
– Tja, sade hägern, en liten svart fågel som brukar prassla omkring i buskarna och leta mask. Ibland sitter han och sjunger för full hals uppe i björkarna där borta. Han vann visst någon sorts tävling för att han sjunger så fint.
I en sandhög gick en färggrann fågel och sprätte. Solen fick hans fjädrar att glänsa i guld och kopparrött.
– Hej, sade Emmy Entita. Vad är du för en?
– Jag är en fasan, sade den märkliga fågeln. Den vackraste och starkaste fasanen i hela Kristianstad.
Min stjärt är den längsta stjärten i stan, och ingen annan fasan har lika röda kinder som jag.
– Är det du som är Turdus? frågade Emmy.
– Nej, sade fasanen förnärmat, det är jag verkligen inte! Det är ett förskräckligt tjat om Turdus sedan han vann den där urfåniga tävlingen. ”Åååh, Turdus, vår svenska nationalfågel! Vi älskar Turdus! Ingen sjunger så fint som Turdus!” Jag ska säga dig att jag är dubbelt så snygg som honom, och jag sjunger tusen gånger bättre, så det så! Hör här bara!
Fasanen sträckte på halsen och gav upp ett gällt och sprucket skrän. Det lät som en tupp som hade fastnat med huvudet i en plåtburk. Fasanen skränade igen, och den här gången tog han i så att några stjärtfjädrar lossnade.
– Oj, sade Emmy Entita. Det lät väldigt… högt.
– Tackar, tackar, sade fasanen. Nu har jag inte tid med dig längre, jag måste gå och sprätta där borta i det höga gräset.
På räcket till naturumbron satt en vit fågel med röda ben. Huvudet var brunt, som om fågeln hade doppat sig i choklad.
– Hej! sade Emmy. Är det du som är Turdus och kan sjunga så vackert??
Fågeln gav upp ett hest, skrällande skratt. Hon lät som en tokig vildvittra. Emmy Entita tittade sig förvirrat omkring.
– Vad är det som är så roligt? frågade hon.
– Hi hi hiää! skränade fågeln. Allt är roligt när man är skrattmås. Din lilla svarta mössa till exempel, den är helfestlig! Och den där busken där borta, har du sett så fånig den ser ut! Hiää hiää hiää!
Emmy Entita tittade dit skrattmåsen pekade. Det var en helt vanlig buske.
– Jag såg Turdus för en stund sedan, sade skrattmåsen. Han såg inte klok ut! Gul näbb, svarta fjädrar och lång stjärt, hi hiäää! Han hoppade omkring i buskarna på ett heltossigt sätt, och gissa vad han åt? Maskar! Blää hää hää!
– Okej, sade Emmy. Fick du höra honom sjunga också?
– Hiää, hiää, jajamen! skrattade skrattmåsen. Han sjöng den knasigaste sången jag nånsin har hört. Rent
urkomiskt lät det.
Skrattmåsen försökte härma och förklara exakt hur kul det hade låtit, men det gick inte. När hon försökte sjunga fick hon ett skrattanfall, och efter en stund ramlade hon ner från räcket och tappade några fjädrar. Till slut måste hon lägga sig ute på vattnet för att vila.
Precis utanför naturum stannade Emmy. Den vackra sången hördes igen, högt och klart. Den kom från ett träd i närheten av grillplatsen. Försiktigt flög Emmy närmare, och till sist fick hon syn på fågeln som sjöng. Den var alldeles svart och hade ganska lång stjärt. Den satt i toppen av en hög björk, och när Emmy kom nära såg hon att näbben var gul som en tussilago. Fågeln tystnade och tittade på henne med sina mörka ögon.
– Hej! Vad vill du? frågade den.
– Förlåt att jag störde, sade Emmy, men du sjunger så fantastiskt fint. Det låter som flytande solsken. Jag ville bara se vem det var som sjöng så vackert.
– Åh, sade fågeln. Tack, det var snällt sagt. Jag tycker mycket om att sjunga.
– Är det du som är den berömde Turdus? frågade Emmy.
– Äsch, sade fågeln. Det är bara ett artistnamn. Egentligen är jag en helt vanlig…
Jag är en vanlig koltrast! Du känner säkert igen min sång, och kanske har du sett mig någon gång? Jag brukar prassla omkring i buskar bland gamla löv och leta efter maskar och annat gott. På vintern kommer jag gärna och äter äpplen, russin och kokos som snälla människor lägger ut i trädgården.
Artistnamnet Turdus är hämtat från mitt latinska namn, Turdus merula. Min sång är mitt sätt att säga ”Här är jag!”. Mest sjunger jag för koltrasttjejerna, för min stora dröm är att få ungar. Men jag har hört att många andra också gillar min sång. Människorna röstade fram mig som Sveriges nationalfågel både 1962 och 2015.
Mina fjädrar är svarta och min näbb är gul. Det betyder att jag är en vuxen hane. Ser du en svart koltrast med mörk näbb är det kanske min lillebror, en ung hane. Koltrasttjejer är vackert mörkbruna med mörk näbb.