I många miljoner år har vatten format och lämnat avtryck i Vattenriket. Djupt under Kristianstadsslätten finns norra Europas största grundvattenmagasin. Grottan på Balsberget och jättegrytorna på Hallabacken kan spåras från krittiden. Inlandsisen, isälvarna och havsvågorna har avlagrat morän, sand och lera. Geologin ligger till grund för hur naturen ser ut och hur vi människor använder landskapet.

För mer än 100 miljoner år sedan, på kritatiden, var Kristianstadsslätten en vik i ett stort och varmt hav som sträckte sig ända ner till norra Afrika. Här var havet grunt och höjder som Fjälkinge backe och Balsberget stack upp som öar ur havet. I det varma vattnet simmade svanhalsödlor, hajar och bläckfiskar. Mäktiga lager med kalk och sand avlagrades under flera miljoner år på havsbottnen. Idag bildar dessa avlagringar en kalkrik sedimentär berggrund som ligger ovanpå urberget och som bildar grunden till den flacka Kristianstadsslätten. I tjocka sandlager djupt ner i kritavlagringarna har grundvatten samlats och bildar ett av norra Europas största grundvattenmagasin. Kalken från kritatiden är en viktig faktor för att Vattenriket är så artrikt. Under istiden blandades den med de grus- och sandavlagringar som avsattes när isen smälte och som nu ligger ovanpå kalkberggrunden. De kalkrika jordarna gynnar en rad olika växter, djur och svampar. Både i våra vatten, skogar och sandmarker.

För ungefär 100 000 år sedan inleddes den senaste istiden. Den varade fram till för 18 000 år sedan. Då började isen lämna Skåne. Mäktiga älvar med smältvatten från isen förde med sig grus och sand som bildade deltalandskap och sandfält där älvarna mynnade i havet eller smältvattensjöar. Landet som varit nertryckt av isen steg långsamt ur hav och issjöar och sanden bearbetades återigen av vågor, strömmar och vinande vindar. Så bildades våra sandiga slätter och kuster. Dåtidens kustlinje låg i Vattenriket maximalt 55 meter över havet. Ovanför den avlagrades osorterat material direkt från, den jordart som kallas morän. Efter istiden låg landskapet jungfruligt och öppet för att intas av växter, djur och människor. De första människorna finns det spår av, flintyxor och fiskredskap. De levde här för 11 000 år sedan, jagade ren vid Fjälkinge backe och fiskade vid Hanöbukten.

Mycket av de krittida avlagringarna har vittrat bort men fortfarande finns tjocka kalkstenslager kvar på Kristianstadsslätten. Nu sticker åter Fjälkinge backe, Kjugekull och Hallabergen upp som urbergsöar i landskapet.

Den bördiga, flacka Kristianstadsslätten ligger huvudsakligen på kalkstensberggrund. I söder avgränsas slätten av de skarpa förkastningsbranterna vid Linderödsåsen och Nävlingeåsen. Här ligger urberget ytligt, liksom i norr, där slätten avgränsas av de sydliga utlöparna av Småländska höglandet. Urbergsmarken präglas av skogen.

Istiden tar slut
För ca 12 600 år sedan smälte inlandsisen bort här i Kristianstad. Sedan dess har strandlinjen vandrat upp och ner, nästan 100 meter.

Baltiska issjön med den högsta kustlinjen
När inlandsisen smälte forsade enorma mängder vatten ut ur isälvsmynningarna. Med vattnet följde stenblock, grus och sand. Långa höjdstråk bildades på bottnen av Baltiska issjön. Längre bort från isälvsmynningen sjönk lerpartiklarna ner till botten. Här finns nu slättens bördigaste åkermarker.

Vattnet täckte hela Kristianstadsslätten för ca 12 000 år sedan. Högsta kustlinjen låg ca 55 meter över nuvarande havsyta. Balsberget och Fjälkinge backe stack upp som öar.

Mastogloiahavet – alskog i Hammarsjön
Strandlinjen drog sig nedåt. Kanske ända ner till 30 meter under nuvarande havsyta. Vattnet steg sedan och för ca 8400 år sedan låg strandlinjen ca 10 meter under nuvarande havsyta. En lång udde stack ut vid Åhus och det växte alskog i Hammarsjön.

Littorinahavet – hav ända upp till Torsebro
Havet steg till ca 8 meter över nuvarande havsyta och nådde ända upp till Torsebro. Råbelövssjön var en havsvik. Littorinasnäckan. Litorina Litorea som trivs i salt vatten, har gett namn åt Littorinahavet. Denna snäckart hittar man fortfarande på stenar vid Åhuskusten.