Vattenrikt, vattensjukt, Vattenriket®
Under århundradenas gång har synen på våtmarkerna runt Kristianstad skiftat. När staden anlades vid 1600-talets början var våtmarkerna en del av stadens försvar. I takt med att staden växte behövdes fler bostäder. Traditionen blev att man fyllde ut, ofta med sopor och sedan byggde man.
Nu har attityden till våtmarkerna återigen förändrats. I dag förstår vi att de är en tillgång för staden. De bidrar till att skydda staden mot översvämning och minskar näringsläckaget till Östersjön. De nyttjas som betesmarker och slåtterängar, är hem åt många växter och djur och ger fina möjligheter till rekreation.
Det var kring Helgeåns våtmarker och strandängar som arbetet med Vattenriket började. 2005 utnämnde Unesco området till ett biosfärområde och 2010 invigdes naturum Vattenriket mitt i Kristianstad – mitt i våtmarkerna!
Vattenrikt
Sedan urminnes tider har Helgeådalen attraherat människor. Vattnet och våtmarkerna användes till fiske och jakt. Så småningom började man hugga gräset för att få vinterfoder till djuren. Djuren producerade gödsel som gav näring till de ofta sandiga och magra åkrarna. Ett vattenrikt landskap växte fram. 1614 anlade den danske kungen Christian IV Kristianstad mitt i de svårframkomliga våtmarkerna.
Hur många svenskar har klart för sig att de tre nedersta milen av Helgeåns lopp med Araslövssjön, Hammarsjön, Egeside sjö och Yngsjön ger plats i landskapet, fristad och liv åt ett stycke natur utan fulltonig motsvarighet i detta land? Det är en storhet över detta vattenrike som låter frihet spela i själen. […] Men detta är Sydsverige, en flack, milsvid dalbotten i ängens och madens, vassens och sävens frodiga grönskefärger.
Carl Fries, Den svenska södern, 1968
Vattensjukt
Först togs dricksvattnet från grävda brunnar innanför vallarna. På 1800-talet var det så förorenat att vattenintaget flyttades till ån. Sedan släpptes avloppsvatten och industriföroreningar ut i ån uppströms staden. Dricksvattnet fick nu tas från det djupa grundvattnet i kalkbergrunden istället. Tippen, som på 1960-talet placerades granne med ån, gjorde inte Helgeåvattnet bättre. Staden vände ryggen åt det kvaddade vattnet. Området betraktades som vattensjukt.
Hälsovårdsnämnden finner det angeläget att omtalade vattensjuka och osunda träskmark snarast saneras […] så länge inga olägenheter kan befaras uppstå och soptippen därtill skötes fullt tillfredsställande.
Hälsovårdsnämnden, 1958
Vattenriket
På 1900-talets senare hälft minskade avloppsutsläppen och industriföroreningarna. Vattnet blev allt bättre. Men fortfarande syntes effekterna av gamla synder. Hammarsjön och Araslövssjön växte igen med vass. På strandängarna längs Helgeån gick allt färre kor och även här växte det igen med högt gräs, vass och videbuskage.
I slutet på 1980-talet väcktes Sven-Erik Magnussons intresse för Helge å och våtmarkerna. Han ville försöka ändra attityderna från vattensjukt till vattenrikt. Han ville få folk att förstå att våtmarkernas höga värden och renande och utjämnande förmåga gör dem till en resurs för bygden. Sven-Erik Magnusson ville få Kristianstadsborna och exploatörerna att återupptäcka vattenlandskapet.
Biosfärområde 2005
I en enkel byggbarack vid Kanalhuset började Sven-Erik Magnusson fila på idén om att skapa Kristianstads Vattenrike. I samarbete med Länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Världsnaturfonden/WWF och markägare började Sven-Erik ett arbete med att restaurera strandängarna. Till sin hjälp hade han Hans Cronert, med rötter i den lokala fågelklubben och verksam på Länsstyrelsen.
Sven-Erik Magnusson myntade begreppet ”utemuseum” och 1991 öppnade Utemuseum Kanalhuset, det första av Vattenrikets idag tjugoen besöksplatser. I samarbete med biologerna Karin och Ola Magntorn byggde Sven-Erik upp Naturskolan i Kristianstad.
Efter flera års förberedelser utnämnde Unesco 2005 Vattenriket till ett biosfärområde – ett modellområde för bevarande och hållbar utveckling. Sex år senare, 27 november 2010, invigdes besökscentrum naturum Vattenriket.